I takt med en ökad kvalitetssäkring och automatisering av processer förändras också kraven på medarbetarna. De arbetsmoment som inte kan automatiseras är de som kräver något som maskiner inte klarar av – empati, anpassningsförmåga, engagemang, kreativitet och innovationsförmåga.
Och om det är relativt enkelt att kvalitetssäkra repetitiva arbetsmoment utförda av en robot, så är det en helt annan sak att kvalitetssäkra en verksamhet där man samtidigt behöver tillvarata individuella förmågor som att känna, tänka och anpassa sig till unika situationer. Min svärfar sa till mig en gång att ”inget flygbolag vill ha en kreativ pilot” (han är gammal stridspilot och tyckte att gå över till linjetrafik skulle vara ungefär som att bli busschaufför). Han kanske har rätt.
Å andra sidan så vill man nog gärna att en flygbolagspilot ska kunna hantera en plötslig situation som ligger utanför manualen eller där de automatiska systemen inte fungerar som de ska längre. Och alla vet ju att för att vara innovativa och anpassningsbara på riktigt så måste vi ha en gedigen kompetens i botten.
Så hur bra eller dåliga är vi på att säkerställa att våra medarbetare är tillräckligt kompetenta i sina yrkesroller? Jag satt och Googlade på ”kompetensbristkostnader” och andra liknande ord för att förstå. Det enda jag hittade handlade om kompetensbrister i form av att det finns roller där det inte finns tillräckligt många sökande till tjänsterna, hur man kan bredda rekryteringsbasen eller hur man ska gå tillväga för att få in arbetslösa på arbetsmarknaden. Men tar det verkligen slut där? Är det ett rekryteringsproblem? Eller är det ett problem – ur kvalitetssynpunkt – att vi inte kontinuerligt säkerställer att våra medarbetare faktiskt uppfyller de kompetenskrav vi har för att få utföra arbetsuppgifterna?
Har du också funderat över vad kvalitetsbrister som beror på dålig kompetenssäkring kostar er verksamhet?
